Sofia Johansson

Tisdag 19 september 14:09

Hej, farmor. För det är förmodligen bara du som kommer läsa det här, fast jag kommer inte be dig att läsa detta, utan jag skriver det här för mig själv nu. För jag måste få ur mig min största rädsla. Och det är att förlora dig, farmor. 

 

Jag är så fruktansvärt rädd för den där dagen, eller det där telefonsamtalet, där någon säger till mig att du är borta. Jag tänker bokstavligt talat på det dagligen, varenda dag, för jag är så rädd för hur jag kommer reagera. Eller jag vet redan hur jag kommer reagera när jag får den nyheten. Jag kommer gå sönder. Helt och hållet, jag kommer gå i tusen bitar och jag kommer inte veta hur jag någonsin kommer kunna bli hel igen. 

 

Jag vet att du mår bra nu. Döden är långt borta och jag hoppas av hela mitt hjärta att du kommer leva i många många år till. Men både du och farfar är gamla, och jag hoppas verkligen ni bli riktigt riktigt riktigt gamla. Men man vet aldrig. Och det låter kanske hemskt detta, att jag skriver allt det här, men livet kan ta en sån sjuk vändning och helt plötsligt kan någon som betyder massvis för mig bara försvinna. Men jag är rädd för döden och vilken smärta döden tar med sig. Just därför känns det som att det är min plikt att jag förbereder mig för döden. För annars kommer den smärtan att äta upp mig. 

 

Jag vill ju att du ska få träffa mina barn och bli en lika stor del i deras liv som du är i mitt liv. Och det vet jag att du kommer bli. För du kommer leva då. För jag vill inte föreställa mig ett liv där du inte finns med, för du ska alltid vara där med din trygga famn och goda mat. Jag vill inte att du ska dö, jag vill inte förlora dig, för jag älskar dig så otroligt mycket och mitt hjärta kommer skrika av smärta när du försvinner. 

 

Jag vet inte vad jag vill komma fram till just nu. Jag behövde rensa alla tankar. Alla tankar om döden. Jag vet att man inte ska tänka på det när den inte är här än, men jag har aldrig upplevt den smärtan när någon dör. Jag har aldrig förlorat någon som står mig så nära som du gör. Och jag vet hur mottaglig jag är för känslor och på något vis måste jag för min egen skull förbereda mig. Jag måste försöka bygga upp en sköld för att överleva den smärtan. Fastän jag vet att den skölden aldrig kommer kunna bli tillräckligt tjock för att jag inte ska gå sönder helt totalt den hemska dagen, som jag redan föraktar, är kommen. 

 

Jag älskar dig, farmor.

Om du läser detta så hoppas jag att du förstår någonstans hur jag menar och missförstår mig på rätt sätt.

19 september 2017 14:09 | Kärlek |

Kommentarer

Laddar kommentarer...
Visa alla kommentarer
Formuläret laddas